En lögn kan ta dig väldigt långt. Väldigt snabbt.
De bästa lögnerna blir aldrig upptäckta. De näst bästa blir upptäckta efter det att avslöjandet kan orsaka någon skada. Alla andra bränner lögnaren för all framtid.
Så varför inte ljuga? Alla friserar väl sina budskap en smula? Om man bara ljuger bra, kommer man undan. Lögnen är universell och vi använder oss alla av den vid tillfälle. Hade du trevligt i helgen? Javisst! (säger man, och förtrycker återigen den kvävande ångest man har inför att åter titta ut över kontorslandskapet en måndagsmorgon). Den där annonsen ser riktigt bra ut! (men egentligen menar jag att det är en annons som en medelmåttigt begåvad gymnasieelev skulle kunna göra bättre och att du kastar bort företagets pengar).
Man kan ju däremot välja sina tillfällen. Här kommer ett gott skäl till att låta bli lögnen:
Titta på DDB (ja, ja, i Brasilien) som tog fram en annons för WWF. Annonsen skickas in för tävlan i Cannes. När krutröken lagt sig och rätt antal underhuggare är avrättade kommer man fram till att… alla har ljugit. I kampanjen finns ingen lögn. Den må vara olämplig, för att inte säga osmaklig. Men det började inte skita sig förrän alla försökte skylla på någon annan. När man försökte ta sig ur en besvärlig situation utan att vara alldeles säker på alla fakta. Då är lögnen lätt att gripa efter.
Om du är moraliskt fucked up är lögnen alltid tillgänglig. Om du är moralisk är lögnen alltid otillgänglig. För oss däremellan är den sällan tillämplig.
Filed under: kommunikation, media, pr
